|
|
FUNKTIONSUTBILDNING No 1 - 22 maj 2003
|
|
Resurscentra - kort historik
Margareta Erikson (NRC) har arbetat med kvinnors arbete och företagande sedan slutet av 1988.
Redan på 80-talet så börjar man på olika håll ute i landet att driva projekt. Det var industrinedläggningarna,
i mellansverige var det ju gruv- och järnhanteringen som la ner och då blev det ju kvinnokraft i Bergslagen som
Margareta var med i, 26 kommuner och 6 län.
Allteftersom tiden gick och alla tryckte på så fick vi kontakt mer fler,
kommundepartementet, glesbygdsdelegationen, dom hade kurser för oss. Hela Sverige ska leva kampanjen drog i gång,
och då startade man det här med kurser på centralt håll, som många av oss har passat på att ta för oss av,
Den första kvinna som Margareta hörde i dessa sammanhang var Kerstin Gudmunsson som sa att ni ska skaffa er "rika bekanta"
om ni vill komma någon stans. Och det sa hon till oss kvinnor då att om vi vill ha några pengar så måste vi känna dom
som sitter på pengarna. Det hade hon ju rätt i och det tror jag många av oss lärde oss av. Efter det så utövades
det tryck på politikerna och 1994 på hösten så kom beslutet att länsstyrelserna skulle hjälpa till att bygga upp
lokala och regionala resurscentra.
Det beslutades att Nutek skulle få hand om oss. Då hade man personal på Nutek som arbetate med att utbilda oss
och bygga upp våra nätverk, detta har vi haft jättestor glädje av. De har jobbat med flera olika projekt för kvinnor.
Det har ju varierat från ställe till ställe vad man har jobbat med, arbetsmarknad, integration,
företagande. Margareta har jobbat med i stort sett hela fältet och det har varit stad och landsbygd.
Och vår roll då som projektledare, det har varit, att vara spindeln i nätet, något som Margareta uppfattar
som en huvudsymbol för resurscentrum, om det nu är en förening eller kommunavdelning, eller var nu
personen finns. Det är viktigt att
det finns någon på det lokala planet - man blir visserligen inte profet hemma men - det är bra med en person
man känner och får förtroende för det här med utvecklingsarbete är ju inget man gör på en vecka.
Syftet med resurscentrum är ju att vi som arbetar med det här bidrar till att hämta hem av de offentliga
medlen så att även kvinnor får ta del av det, och kanske öka procenttalet från år till år.
Regionala medel, kommunernas medel dvs alla skattepengar som går till utveckling, det ligger väl
på ungefär ca 5% till kvinnor (osäkert). Målsättningen är ju också att vi ska hjälpa till att kvinnor kan skaffa
sig en egen försörjning, och på vilket sätt det beror ju på vilket program man jobbar med.
Resurscentra är det operativa verktyget för att skapa jämställdhet mellan kvinnor och män.
Vi har ju det här teoretiska, vi har principer, det finns mycket skrivet om jämställdhet, vad vi gör och inte gör,
men vi jobbar ju väldigt praktiskt med det här. Så länge vi jobbar med kvinnor och stöttar dom, och dom
blir starkare och tar sig fram, skaffar sig sin egen försörjning, så har vi hittat en autostrada att åka på.
Ända sedan Nutek "tog hand om oss" så har det ju bedrivits kurser, forskning och studier så att Margareta tog med sig
hela sitt bibliotek, från 1992 och framåt och lade det längst ner i rummet. Hon har ändå missat saker såg hon när hon kom
fram. Tanken med att ta med sig detta var ju att se hur det ser ut med det här för det har ju gjorts så mycket studier
men man ska starta ett nytt projekt så säger de "Jaha, och hur ska ni sprida kunskap om det här?" och "hur kommer det
att se ut?" Med det har vi ju gjort i mängd!
Och damen som sitter där på en stol - när kvinnor kan var i Västerås - då var Bergslagsprojektet där
och då var där en ung tjej som gjorde dockor i tyg som illustrerade olika yrkesgrupper - ganska många -
och när Margareta skulle iväg på en mässa med sitt nätverk och ställa ut så ville hon att det skulle
se lite trevligt ut och då kom hon att tänka på de där dockorna, så hon ringde till Britt-Marie
i Falun och frågade "Vet du var dockorna är någonstans? Dom kan ju vara bra att ha någonstans i en
glasmonter och visa upp oss." Och då fanns dom i Falun på länsstyrelsen så hon åkte dit och då
sa dom "ta hela lådan med dig för vi får inte ha dom kvar här". Så min plan nu är att be att dom
får stå i en monter hos Nutek, där vi kan åka och hämta dom när vi ska ställa ut.
Dom är gjorda i tyg och lätta att transportera. Idag tog Margareta med sekreteraren för att hon skulle
kunna bevaka lagret av litteratur. Tanken var ju att de skulle ambulera men det har visat sig svårt
eftersom det är så speciella förhållanden för oss, 3 månader här och 6 månader där och många gör idag
annat.
1999 sa man ju på Nutek att nu ska vi mainstreama. Nu är det slut med projektet. Och så försvann våra
kontaktpersoner som hade varit en sådan enorm resurs för oss. Det finns ju dom som är kvar, men dom jobbar
ju inte längre på samma sätt. Så då bildade vi ju det här Svenska Riksförbundet Nationellt Resurscentrum för kvinnor.
Det gjorde vi på stående fot eller snarare sittande bakdel, när de sa jaha flickor nu är det sista gången vi har
möte i gruppen då. Vi hade lite på känn ändå, så vi hade plan B i beredskap. Och sen har då förbundet fått pengar
för att jobba vidare med det här. Och förra året i Skåne, så genomförde man det här med funktionsutbildning, och
det har vi presenterat och vi har tyckt att det var jättebra, för de andra kurserna och det där vi hade på Nutek,
det är ju borta. Så därför fick NRC pengar för att kunna genomföra dessa kurserna i Södra, Mellan och Norra Sverige.
Och dels så känner jag att det ju är jätteviktigt att plocka upp dom nya som kommer nu, dels att knyta ihop nätverket,
dels att vi lär av varandra, i olika områden. Ska vi använda varandras kompetenser eller ska vi sitta och
göra samma sak allihop? Det är ju jättebra att vi jobbar olika så att vi inte göra samma sak, men det är ju bra om
vi känner till varandra så att vi kan skika emellan, dels för att få resultat på det vi gör, men sen att då
känns att vi är en ganska stark grupp. Det är vi ju, men då behöver vi ju någonstans hitta varandra också.
Så ett syfte med den här funktionsutbildningen är att nu lär vi känna varann, vi har ett förslag att vi ska
ambulera med de här kursdagarna, på så sätt får vi ännu mer kontakt, och sträcker ut oss till fler som kanske
inte kan åka till en plats, men kan komma till en annan.
Margaretas slutsats är att om vi hjälper varandra så kommer vi upp ur gropen vi har hamnat i!
|
|
|
Senast uppdaterad: 2003-06-05
|
|
|
